Historien om uppkomsten av ragdollaveln är stundtals ganska förvirrande och i många fall även helt osannolik. Var man än vänder sig får man höra en massa olika varianter. Därför är det svårt att säga vad som är sanning och vad som är myt men här kommer vi försöka hitta vissa svar på uppkomsten av vår ras, ragdollen.
Det finns några hållpunkter som har kunnat säkerställas. Rasen grundades i Riverside, Californien på 60-talet av den dam vid namn Ann Baker. Rasens urmoder var en vit långhårig katt som hette Josephine, som ägdes av Mrs Bakers granne Mrs Pennel.
Liksom många katter under den här tiden gick Josephine fritt och parade sig med de hankatter som passade henne. Hon fick flera kullar om året och hennes ungar var lite halvvilda och inte speciellt lätthanterliga. Men så blev Josephine påkörd av en bil. Hon låg vid vägkanten i två dagar innan hon hittades och togs om hans av anställda på Riverside Universitu, där hon vårdades tills hon hade återfått sin hälsa.
När Josephine mådde bättre lämnades hon tillbaka till sin ägare Mrs Pennel. Josephine återgick till sitt fria liv och fortsatte att föda kattungar. Till skillnad om tidigare kullar, som liksom Josephine var lite halvvilda, var dessa kattungar mycket sociala och orädda. Familjen Pennel tyckte nästan att de var för sociala, de hade ständigt kattungar runt fötterna. Det är inte säkert vad som hände med Josephine efter olyckan, flera olika teorier går här isär. En av teorierna var att Josephines gener hade förändrats i och med olyckan, något som självfallet är omöjligt. Mrs Baker själv har vid något tillfälle hävdat att Josephine blev ”fixad” på sjukhuset, att hennes gener byttes ut. Även detta är förstås en omöjlig teori. Även om någon skulle ha ett syfte med detta så måste vi tänka på att detta var på 60-talet och sådant inte kunde genomföras.
En sista teori är att Josephine hade en mutation i reproduktionscellen. Denna teori skulle kunna stämma men det är trots allt relativt osannolikt att endast en gen skulle påverka kattungarnas temperament. Så här står vi än idag och vet fortfarande inte vad som hände och varför kattungarna blev som de blev. Kanske Josephine själv blev mer tam efter vården, och därmed överförde sitt ”nya” temperament till sina avkommor. Vi vet inte.
Ann Baker var som sagt granne till Mrs Pennel och födde bland annat upp perserkatter. Hon brukade låna en svart perserliknande hane som var en av Josephines ungar. Hanen hette Blackie. Vid ett av besöken för att låna Blackie fick Baker syn på hans halvbror Daddy Warbucks. Han såg ut som en helig birma med med en vit bläs på nosen och en vit svansspets och häga sockar. Det finns inga säkra källor till vem som var far till Daddy Warbucks. Han var dessutom ensam i sin kull. Baker blev mycket förtjust i Daddy Warbucks utseende och temperament och bestämde sig för att föda upp katter som han. Ann Baker har själv kallat Daddy Warbucks för ”den äkta ragdoll-lookens fader”.
Mrs Baker bestämde sig för att para Daddy Warbucks tillbaka på Josephine. Resultatet av parningen blev Fugianna som var en brun bicolour hona. Huruvida det blev några fler ungar i den kullen vet vi inte för Fugianna är den enda som omnämns och från henne härstammar den linje som kallas ”lightside”.
Josephine parades även med hanen Blackie, som alltså enligt vissa källor ska ha varit en perserliknande katt som själv var son till Josephine. Andra källor menar han ska ha varit en brun burma, som Mrs Baker valde att para in för att undvika mer inavel. Vad som talar för det senare är att Mrs Baker gav många av katterna på den linjern asiatiska namn såsom Kyoto, Tiki, Toy Ling, Woo Wong, Toy Sue etc som liknar många burmors namn.
Det är möjligt att det har funnits två helt separata Blackie, eller att namnen på något sätt har blivit förväxlade med varandra. Med honom fick i alla fall Josephine honan Buckwheat, en brun colorpoint. Hon parades med Daddy Warbucks och de fick Kyoto, en brun mitted hane, och Tiki, en choklad colorpoint hona. Tiki är urmoder till det man kallar ”darkside”. Alla dessa katter finns registrerade under Ann Backers stamnamn Raggedy Ann.
Mrs Baker började sälja sina katter som hon kallade för ragdolls, men hon behöll ett fast grepp om aveln och förbjöd sina köpare att para sina katter om man inte fick ”licens”, som innebar att man strikt följde hennes regler och anvisningar. En uppfödare, Denny Dayton – Blossom Time, delade inte Mrs Bakers åsikter om hur de skulle avlas och efter en hård tvist i domstol och i media så bröt han sig ut och började avla på det sätt som man gör med alla andra raser och härifrån har ragdollen spridits över världen.
Denny Dayton startade 1971 Ragdoll Fanciers Club International (RCFI) som hade som mål att få rasen godkänd i olika amerikanska kattsportförbund. Han började också skriva på det stora stamträdet som alla ragdolls ska kunna spåras tillbaka till för att kallas för ”äkta”.
Arbetet i RCFI gav resultat, nästan alla amerikanska förbund godkände rasen. Första förbundet var NCFA år 1969 och på våren 1993 godkände det sista men största och viktigaste förbundet, CFA, ragdollen. Till England kom ragdollen 1981 och ungefär samtidigt till Tyskland. Nyfikenheten på den nya rasen med det spännande namnet och egendomliga historierna kring uppkomsten var stor. Ragdollen visades upp i många olika medier och fler och fler personer blev intresserade av rasen. Men framgångarna hade sin baksida. Många kattförbund vägrade under lång tid att godkänna en ras som inte kunde känna smärta eller bli rädd eller försvara sig själv. Som tur är har många av dessa missförstånd. rättats till och ragdollen är en av de mest växande raserna i kattuppfödningens historia.
Till Sverige kom den första ragdollen, Such Fun Misty Knight, från England oktober 1991, importerad av Maria Staaf. Den 2 september kom Ragtime Phoebe som första ragdoll i Norge, importerad av Solveig B Daamsgaard.
1993 registrerades 3 st ragdolls i Sverak. 2003 registrerades 710 st. 2005 registrerades 1035 ragdollkatter i Sverak.
Idag är ragdollen en av Sveriges största och snabbast växande raser. År 2008 utnämndes den av SVERAK till den populäraste kattrasen – vilket vi uppfödare är mycket hedrade och förstående över!